Ingvar har alltid älskat böcker och att läsa. Trots ett
hårt arbete som bonde och med olika engagemang på den knappa
fritiden så brukade han ligga och läsa på nätterna.
- Hos er lyser det alltid, hur sent man än kommer
förbi, skrattade grannarna som visste att Ingvar var i färd
med att läsa en ny bok.
- När jag blir pensionär, då ska jag läsa, sa
Ingvar som lånade hem travar med böcker som nätterna inte räckte
till för att hinna läsa.
Men livet ville annorlunda. 64 år gammal fick
Ingvar diagnosen demens.
Det märktes att det var något som var fel när det gick allt
långsammare att läsa. Ingvar upptäckte att det gick bättre och
snabbare att lyssna på talböcker när hans egen läsning inte längre
höll den fart som han önskade. Benen ville inte heller riktigt
hänga med längre. Med en cd-spelare laddad med en cd-bok nedstucken
i fickan började han gå långa promenader på 2,5-3 timmar för att
träna benen. Det hände att han satte sig på en sten längs vägkanten
för att riktigt kunna koncentrera sig på ett spännande avsnitt i
berättelsen innan han vandrade vidare igen.
På det sättet läste Ingvar hundratals böcker. Han beställde hem
den ena efter den andra och det började så småningom bli oreda och
komma krav på böter för överdragen lånetid. Varje dag när Ingvars
fru Eleonor kom hem från sitt arbete fick hon försöka att reda upp
i högarna med böcker och övertidskrav. Det blev ohållbart. Eleonor
pratade med biblioteket och lösningen blev att de ordnade ett
lånekort med förlängd lånetid till Ingvar och att Eleonor skötte
återlämnandet.
Ingvar brukade vänta på Elenor på biblioteket i stan när hon
måste iväg för att göra något ärende. Han var välkänd där efter att
ha varit en aktiv boklånare och besökare under många år. Han
lyssnade på boktips på radion och beställde böcker av "sin"
bibliotekarie. Han deltog i cirklar på Pensionärsuniversitetet och
han kände sig glad och nöjd med hur det fungerade.
Hittills hade Ingvar kunnat sköta cd-spelaren själv utan
problem. Det hade gått fint att byta skivor så att de kom i rätt
ordning och att hitta rätt knappar. Men sen började det bli
mankemang. Det blev svårt att hitta rätt skiva, batterierna
krånglade och sladdarna snodde in sig. Det blev för komplicerat att
sköta apparaten.
Istället för att Ingvar lyssnade på böckerna själv började han
och Eleonor nu att sitta tillsammans och lyssna. Hon skötte
apparaten och bytte skivor och det gick bra igen. Men Eleonor
arbetade och kunde inte sitta med Ingvar och lyssna så mycket som
han skulle vilja. Han började också bli allt mer rastlös och hade
svårt att sitta still.
Åtta år efter att Ingvar fått diagnosen demenssjukdom blev det
allt jobbigare hemma. Ingvar var väldigt orolig på nätterna och
Eleonor, som skulle upp och jobba, kunde inte sova. Det blev
bestämt att Ingvar skulle flytta till ett särskilt boende. Det
allra viktigaste att få med dit var bokhyllan med alla
böckerna.
Bredvid Ingvars nya hem finns en liten biblioteksfilial som har
öppet två dagar i veckan; en förmiddag och en eftermiddag. Dit går
Ingvar och Eleonor och lånar böcker nu. Innan Ingvar flyttade
hemifrån hade de nästan helt slutat med att läsa böcker förutom
korta dikter. Projekt Läskraft!, som vill inspirera frivilliga och
anhöriga att läsa högt för personer med demens, och den nya
bekantskapen med lättlästa böcker, har blivit en nystart för
läsningen. Eleonor märker hur Ingvar har lättare att behålla
koncentrationen och att han vill lyssna igen sedan hon har börjat
läsa högt ur LL-böcker.
- Första gången som jag läste en LL-bok så verkade Ingvar så
trött, berättar Eleonor. Efter att jag hade läst ett kapitel så
frågade jag om jag skulle sluta läsa.
- Läs två kapitel till, svarade han.
- Och jag som trodde att han knappt hörde vad jag läste!,
skrattar Eleonor. Sedan dess läser vi LL-böcker. Nu senast En
herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.
- Det är inte bara viktigt för böckerna att gå hit till
biblioteket, säger Eleonor. Det är också viktigt för det sociala
livet. Vi träffar alltid någon bekant här och så får Ingvar känna
atmosfären på biblioteket. Han får vara på en plats som han alltid
har älskat att vara på. Och han får "lukta på böckerna".
/Catharina Kåberg