LL-förlagets blogg

"Det var bland det roligaste jag gjort!"

Hur svårt kan det vara, tänkte jag när det kom på tal att jag skulle skriva lättläst för ungdomar. Lättläst = lättskrivet, trodde jag.

Nästa krav var att boken skulle vara mest för killar.

Inga problem. Trots att de flesta hjältarna i mina böcker är tjejer, har jag också skrivit om killar.  

Jo, och så ett krav till, Max ska vara hockeyspelare.Hockey ... Ooops! 
Då bleknade jag. Vad kunde jag om hockey? Att några bredaxlade typer tacklar varandra mot sargen och jagar en puck... 

Nähä?

Jag insåg att jag behövde konsultera expertis. Det fick bli han därhemma som knappt missat en enda hockeymatch på tv. Annars skulle läsarna lätt ha genomskådat min okunskap. 

När alla problem var lösta, kastade jag mig över uppdraget. Jag skapade snabbt en spännande intrig och skrev och skrev. Plötsligt satt jag med fyra gånger så mycket text som boken skulle få innehålla. Inte var det direkt lättläst heller. Meningarna var flera rader långa - jag gillar att bre ut mig!

Det var här någonstans jag började inse ett faktum. Det är inte lätt att skriva enkelt! En klyscha, ja visst, men ack så sann! Enkelt får ju inte bli simpelt. Texten måste vara fängslande, begriplig och av hög kvalitet.

Det var bara att bita ihop och börja det mordiska uppdraget att ta död på tre fjärdedelar av min text. Sedan tog den skickliga redaktören vid och fortsatte med ordmassakern. Och något märkligt hände. När jag väl läste igenom den färdiga texten, saknade jag inte ett enda ord av allt vad jag från början hade skrivit. Texten som hade vaskats fram var fängslande, spännande och full av liv.

Att skriva lättläst var otroligt lärorikt. Och vansinnigt kul. Så det är inte omöjligt att ni längre fram får ännu en lättläst bok att hålla i er hand av

Ritta Jacobsson

Max - Ute i kylan i vår bokhandel

Läs ett avsnitt ur boken på Provläs.se

Sanne Näsling, Kajsa Lindström
och Jesper Bohm på prisutdelningen.

Av sextio utvalda debutanter var det tre kvar. Kajsa Lindström med "Nalla och Björn bygger en drake" (Alfabeta), Sanne Näsling med "Kapitulera omedelbart eller dö" (Rabén & Sjögren) och vår egen Jesper Bohm med "Du borde vara här - min brors självmord".

Priset var Slangbellan som delas ut varje år av Sveriges Författarförbunds barn- och ungdomsbokssektion BUS till årets bästa debutant. I champagneminglet var debutanterna där och presenterade sina böcker, som alla var väldigt olika. En fotobaserad bilderbok om en nalle, en skildring av tonårstjejer och så Jesper Bohms berättelse om sin bror Nicklas självmord, om hur det var för Nicklas barn att lämna kvar.

Priset gick till slut till Sanne Näsling, men Jesper var ändå nöjd. Den som vill veta mer om Jesper kan läsa en intervju med honom i Aftonbladet nu på söndag!

Läs mer om "Du borde vara här - min brors självmord".

När jag började arbeta som redaktör på LL-förlaget för ett år sedan visste jag inte att det är ett vansinnigt nervpirrande jobb. Jag räknade med att det skulle vara stressigt ibland, absolut. Men jag räknade inte med att få nervösa ryckningar så fort jag tittar på ett plotter.

Ett plotter är en provutskrift som vi får från tryckeriet innan boken ska börja tryckas. Den här veckan har vi fått plotter från tryckeriet på böckerna som kommer i mars. Plottren måste läsas och godkännas innan tryckeriet trycker på startknappen. Plottret är alltså det närmsta man kommer själva boken. Tanken är att på plottret ska allting vara precis som man vill ha det i boken. Färgerna på framsidan ska se snygga ut, alla sidor ska ligga i rätt ordning, och det ska inte finnas korrfel i texten.

Så här ser ett plotter ut.

Och råkar det finnas något litet fel så är plottret den absolut sista chansen man har att rätta till det. Annars skickas de pinsamma missarna iväg till tryckeriet. Där trycks de i tusentals exemplar som hamnar på bibliotek och i affärer i hela Sverige, och överallt står folk redo att hånskratta åt en ... Ja, ni förstår kanske att jag har en lite ansträngd relation till det här med att läsa plotter.

I vanliga fall finns förstås ingen anledning att oroa sig. Framsidorna brukar se snygga ut, och stavfelen brukar vara borttagna, eller i alla fall vara väldigt små. I nästan alla böcker smyger det sig in en liten felstavning. Ingenting konstigt med det, det är Tryckfelsnisses fel.

Men så kan de här korrfelen dyka upp på olika, mer eller mindre smarta, ställen i boken. Att ett "än" råkat bli ett "en" på sidan 104 händer den bäste. Och så finns de där korrfelen som absolut inte får förekomma…

Mina damer och herrar, jag presenterar 2012 års redaktörsmiss som jag nyss hittade på mitt plotter. Jag ger er första ordet, i baksidestexten, till den enormt populära och eviga klassikern Odysséen:

Jaa, vad hette huvudpersonen i Odysséen nu igen?

Vad gör man när man hittar ett sådant här fel på ett plotter?
1) får jättemycket panik när man upptäcker det,
2) får ännu mer panik när man inser att felet bara var en enda titt ifrån att tryckas…

Karolina Nenzén, redaktör