Andreas intervjuar Malcolm Jacobson,
som skrivit vår nytutkomna bok "Graffitins historia".

Vi ger ju ut böcker som till exempel "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", "Låt den rätte komma in" och "Mannen utan öde" i lättlästa versioner. Men hur tänker vi när vi väljer ut vilka böcker vi ska återberätta? Här kommer vårt tillvägagångssätt i punktform:

- En förutsättning för att vi ska återberätta en bok är att den är bred och har sålt, eller beräknas sälja, mycket. Smalare litteratur ger vi hellre ut i original.

- Ett alltför stort persongalleri, med personer som inte går att redigera bort gör att det är svårt att återberätta den. Mustiga släktkrönikor som följer flera generationer faller ofta bort av den anledningen.

- Vi undviker alltför många olika berättarperspektiv, det blir lätt rörigt. Johan Theorins "Skumtimmen" är ett bra exempel, men den återberättade vi i alla fall...

- Boken bör kretsa kring frågeställningar och miljöer som intresserar våra läsare. När Ann Heberlein skriver en bok om hur arg hon är på sin förläggare Svante Weyler, intresserar det uppenbarligen kultursidorna men inte oss.  

- När karaktärer beskrivs utifrån sina attribut snarare än sina egenskaper blir det problematiskt. I David Nicholls "One Day" beskrivs huvudpersonerna ofta genom sina kläder eller musiksmak, vilket bidrog till att den blev för svår för oss. En mening som "Han är en sån som lyssnar på Hot Chip och har på sig Acnejeans" säger ingenting för många av våra läsare.  

- Ligger bokens kvaliteter främst på det språkliga planet är den svår för oss. En tydlig intrig är en stor fördel.

- Förutsätter boken förkunskap om kända personer? Inte bra. Lena Einhorns utmärkta "Siri" är ett exempel på en bok som är svår för oss. Delar av dramatiken ligger i att man kommer innanför skinnet på Siri von Essen, Carl Larsson och Strindberg själv (i periferin finns även bland annat Ibsen). Har man ingen kunskap eller intresse av de personerna faller det hela delvis.

- Hopp fram och tillbaka i tiden är också negativt. Ju rakare tidslinje, desto bättre.

- En vanlig fördom är att en lättläst återberättning ska undvika blod eller kontroversiella ämnen, det är fel. Eftersom våra läsare ofta är vuxna behöver de återberättade berättelserna inte vara barntillåtna.  

Andreas

När LL-förlaget stängde för sommaruppehåll i slutet av juni åkte jag iväg till Barnens Ö för att arbeta som kolloledare. Ett fantastiskt arbete med massvis av skrik, skratt och vattenkrig. En kväll när barnen efter många om och men, tjat, och högläsning ur kolloklassikern Råttan i pizzan äntligen somnat, satt jag och en annan kolloledare och pratade om vad man egentligen skulle göra här i livet.

- Det måste vara skönt att arbeta med lättlästa böcker! sade han. Du gör ju faktiskt något som är bra för samhället.

Jag höll med, och höll tårögt ett tal om hur härligt det är att få ha fantastiskt roligt på jobbet och samtidigt veta att det man gör är bra, på riktigt. Att man hjälper till att sprida läsningen i Sverige så att människor kan delta i samhället, hämta information, och upptäcka böckernas underbara värld.

Två dagar efter att jag kommit hem från kollot ringde de från ett TV-bolag.

- Vi undrar om du vill arbeta med en dokusåpa? frågade de.

Sedan dess har jag arbetat utomlands med att som assistent hålla igång ett TV-maskineri som drivs av alkohol, nakenmodeller, bråk och brun-utan-sol.

I onsdags tog jag så mina första stapplande steg in på LL-förlagets kontor efter tre (!) månaders bortavaro. Det kändes definitivt som att jag kommit hem igen.

Och i morse när jag försovit mig, lyckats bränna inte ett utan två brödskivor i brödrosten, kaffebryggaren var tom och kaffet slut, och jag kom tillbaka till ett skrivbord i fullständig oordning, kunde jag mellan hopbitna tänder väsa till mig själv:

- Jag arbetar i alla fall med någonting som är bra för samhället…

Karolina har vikarierat på LL-förlaget sedan februari 2011.
Hon arbetar numera som redaktör på halvtid.

Tänk att under samma vecka som dyslexi uppmärksammas extra mycket får flera forskare - och minst en författare - ära och (extra?) beröm! De får Nobelpriset för livslånga arbeten och upptäckter som är till nytta för oss alla. Jag undrar hur många av dessa forskare kanske har eller har haft dyslexi? Jag vet en sådan forskare, han levde för ungefär hundra år sedan. Pierre Curie hette han och han var gift med Marie Curie. Båda fick Nobelpriset i fysik 1903. Marie Curie fick sitt andra Nobelpris, i kemi, för exakt hundra år sedan, 1911.

Varför paret Curie fick pris finns att läsa i LL-boken Marie Curie - forskaren som sprängde gränser. Där berättar författaren Carin Svensson hur svårt Pierre hade att skriva ner sina tankar, och att han ibland hade svårt att koncentrera sig. Det går att jämföra Pierres och Maries arbetsböcker och se att Pierre kämpade extra mycket för att få till de krokiga bokstäverna.

I dag öppnar kanske flera ungdomar med dyslexi en lättläst bok för första gången. Förhoppningsvis går alla vidare till annan litteratur. Kanske några av dem får hålla ett Nobelpris i handen om 40 år och minns hur de vann över dyslexin.

I morgon torsdag vet vi vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag tänker inte gissa vem som får priset i år (men jag kan skryta om att gissade rätt förra året!). Nej, istället hoppas jag att det blir en författare som är tillgänglig för oss alla - även för personer med lässvårigheter. Annars tänker jag göra mitt bästa för att hennes eller hans böcker ska bearbetas till lättlästa versioner. Tidigare Nobelpristagare i litteratur som finns på lättläst svenska är Eyvind Johnsson, Imre Kertész, Selma Lagerlöf och Harry Martinson för att nämna några. De finns bland våra klassiker i bokhandeln.

Trevlig läsning från Laura Mendez

PS! Jag hoppas att ingen ha missat att LL-förlaget erbjuder 10 % rabatt på alla böcker under Dyslexiveckan! Beställ som vanligt så dras rabatten av oss.

Tips! Är du i Stockholm kan du besöka utställningen om Marie Curie på Nobelmuseet i Gamla stan!