För någon månad sedan läste jag en fin recension av min bok På spaning med Hedvig på en bokblogg. Skribenten skrev avslutningsvis att det är roligt med en ung författare som är arg och söt. Jag blev naturligtvis glad över positiv kritik men ställde mig frågande till slutklämmen. Arg och söt? Varför blanda in mitt utseende? Hur hade skribenten uttryckt sig om jag råkat vara klämkäck och ful? Och framför allt: hade en MANLIG författare blivit betecknad som arg och söt?

Uttalandet var omedvetet, även om skribenten säkert inte menade någonting illa. Jag blev ledsen över att en läsare tycktes ha missat hela poängen med min bok. Dessutom var skribenten bakom bloggen själv kvinna. Det gjorde knappast saken mindre sorglig.

Inlägget är ett exempel på hur förvirrande det ofta blir i situationer som handlar om kön. När jag berättade för några vänner förstod de inte vad jag menade när jag sa att jag blivit ledsen - att få höra att man är söt och arg, hur skulle det kunna vara något annat än en komplimang?

Det är bara att konstatera: frågan om könen är knivig. Gränserna är flytande och gråzonerna är många. Det gäller att, som jag skriver i min bok, ständigt fråga sig hur man bemöter kvinnor och män. Om man gör det på olika sätt, och i så fall varför.

En sak som var viktig för mig när jag arbetade med På spaning med Hedvig var att inte skriva läsaren på näsan. Jag utvecklade ett slags varningsdetektor - så fort mina ord tenderade att bli för tvärsäkra vässade jag pennan. Jag strök, skrev om, strök, skrev om. För att inte komma med några färdigförpackade sanningar, inte tala om för läsaren vad som är rätt eller fel. Mitt skrivande handlar om inbjuda till verkliga samtal och diskussioner, i en värld som alltför ofta erbjuder alldeles för snabba svar.

Förra tisdagen damp det ner ett sms från förlaget i min telefon.
Du är recenserad i SvD idag, stod det.

Jag var i Malmö och satt och drack morgonkaffe i sängen och satte nästan den varma drycken i halsen. Va? Min bok? Recenserad i SvD?! Jag ringde mamma och ropade några lyckliga svordomar och sedan bad jag henne läsa recensionen. För att vara på den säkra sidan, liksom. Mamma läste, tyst i luren, medan mitt nattlinne klibbade fast under armarna.

− Ja du, Hedvig, sa mamma. Den här recensionen ska du absolut läsa!

Så jag sprang ut i pyjamas och köpte tidningen i kiosk och bläddrade i kulturdelen så att sidorna knycklade sig. Och där, i en kiosk i Malmö som luktade smuggeltobak, läste jag en alldeles rykande fin recension där det bland annat stod så här:

Kan man vara en god feminist och ändå raka benen? Frågan kan tyckas vara naiv, men det är just denna osäkerhet och öppenhet som är bokens verkliga styrka. Istället för att komma med en mängd tvärsäkra påståenden inbjuder texten till en fortsatt givande diskussion.

Vilken lycka. Ett finare omdöme än så kunde jag aldrig ha tänkt mig.

Och jag antar att det bara är att konstatera: mina läsare läser på olika sätt. Och ger också olika slags omdömen.

Hedvig Ljungar, aktuell med På spaning med Hedvig