LL-förlagets blogg

Hur svårt kan det vara, tänkte jag när det kom på tal att jag skulle skriva lättläst för ungdomar. Lättläst = lättskrivet, trodde jag.

Nästa krav var att boken skulle vara mest för killar.

Inga problem. Trots att de flesta hjältarna i mina böcker är tjejer, har jag också skrivit om killar.  

Jo, och så ett krav till, Max ska vara hockeyspelare.Hockey ... Ooops! 
Då bleknade jag. Vad kunde jag om hockey? Att några bredaxlade typer tacklar varandra mot sargen och jagar en puck... 

Nähä?

Jag insåg att jag behövde konsultera expertis. Det fick bli han därhemma som knappt missat en enda hockeymatch på tv. Annars skulle läsarna lätt ha genomskådat min okunskap. 

När alla problem var lösta, kastade jag mig över uppdraget. Jag skapade snabbt en spännande intrig och skrev och skrev. Plötsligt satt jag med fyra gånger så mycket text som boken skulle få innehålla. Inte var det direkt lättläst heller. Meningarna var flera rader långa - jag gillar att bre ut mig!

Det var här någonstans jag började inse ett faktum. Det är inte lätt att skriva enkelt! En klyscha, ja visst, men ack så sann! Enkelt får ju inte bli simpelt. Texten måste vara fängslande, begriplig och av hög kvalitet.

Det var bara att bita ihop och börja det mordiska uppdraget att ta död på tre fjärdedelar av min text. Sedan tog den skickliga redaktören vid och fortsatte med ordmassakern. Och något märkligt hände. När jag väl läste igenom den färdiga texten, saknade jag inte ett enda ord av allt vad jag från början hade skrivit. Texten som hade vaskats fram var fängslande, spännande och full av liv.

Att skriva lättläst var otroligt lärorikt. Och vansinnigt kul. Så det är inte omöjligt att ni längre fram får ännu en lättläst bok att hålla i er hand av

Ritta Jacobsson

Max - Ute i kylan i vår bokhandel

Läs ett avsnitt ur boken på Provläs.se

Sanne Näsling, Kajsa Lindström
och Jesper Bohm på prisutdelningen.

Av sextio utvalda debutanter var det tre kvar. Kajsa Lindström med "Nalla och Björn bygger en drake" (Alfabeta), Sanne Näsling med "Kapitulera omedelbart eller dö" (Rabén & Sjögren) och vår egen Jesper Bohm med "Du borde vara här - min brors självmord".

Priset var Slangbellan som delas ut varje år av Sveriges Författarförbunds barn- och ungdomsbokssektion BUS till årets bästa debutant. I champagneminglet var debutanterna där och presenterade sina böcker, som alla var väldigt olika. En fotobaserad bilderbok om en nalle, en skildring av tonårstjejer och så Jesper Bohms berättelse om sin bror Nicklas självmord, om hur det var för Nicklas barn att lämna kvar.

Priset gick till slut till Sanne Näsling, men Jesper var ändå nöjd. Den som vill veta mer om Jesper kan läsa en intervju med honom i Aftonbladet nu på söndag!

Läs mer om "Du borde vara här - min brors självmord".

När jag började arbeta som redaktör på LL-förlaget för ett år sedan visste jag inte att det är ett vansinnigt nervpirrande jobb. Jag räknade med att det skulle vara stressigt ibland, absolut. Men jag räknade inte med att få nervösa ryckningar så fort jag tittar på ett plotter.

Ett plotter är en provutskrift som vi får från tryckeriet innan boken ska börja tryckas. Den här veckan har vi fått plotter från tryckeriet på böckerna som kommer i mars. Plottren måste läsas och godkännas innan tryckeriet trycker på startknappen. Plottret är alltså det närmsta man kommer själva boken. Tanken är att på plottret ska allting vara precis som man vill ha det i boken. Färgerna på framsidan ska se snygga ut, alla sidor ska ligga i rätt ordning, och det ska inte finnas korrfel i texten.

Så här ser ett plotter ut.

Och råkar det finnas något litet fel så är plottret den absolut sista chansen man har att rätta till det. Annars skickas de pinsamma missarna iväg till tryckeriet. Där trycks de i tusentals exemplar som hamnar på bibliotek och i affärer i hela Sverige, och överallt står folk redo att hånskratta åt en ... Ja, ni förstår kanske att jag har en lite ansträngd relation till det här med att läsa plotter.

I vanliga fall finns förstås ingen anledning att oroa sig. Framsidorna brukar se snygga ut, och stavfelen brukar vara borttagna, eller i alla fall vara väldigt små. I nästan alla böcker smyger det sig in en liten felstavning. Ingenting konstigt med det, det är Tryckfelsnisses fel.

Men så kan de här korrfelen dyka upp på olika, mer eller mindre smarta, ställen i boken. Att ett "än" råkat bli ett "en" på sidan 104 händer den bäste. Och så finns de där korrfelen som absolut inte får förekomma…

Mina damer och herrar, jag presenterar 2012 års redaktörsmiss som jag nyss hittade på mitt plotter. Jag ger er första ordet, i baksidestexten, till den enormt populära och eviga klassikern Odysséen:

Jaa, vad hette huvudpersonen i Odysséen nu igen?

Vad gör man när man hittar ett sådant här fel på ett plotter?
1) får jättemycket panik när man upptäcker det,
2) får ännu mer panik när man inser att felet bara var en enda titt ifrån att tryckas…

Karolina Nenzén, redaktör

För någon månad sedan läste jag en fin recension av min bok På spaning med Hedvig på en bokblogg. Skribenten skrev avslutningsvis att det är roligt med en ung författare som är arg och söt. Jag blev naturligtvis glad över positiv kritik men ställde mig frågande till slutklämmen. Arg och söt? Varför blanda in mitt utseende? Hur hade skribenten uttryckt sig om jag råkat vara klämkäck och ful? Och framför allt: hade en MANLIG författare blivit betecknad som arg och söt?

Uttalandet var omedvetet, även om skribenten säkert inte menade någonting illa. Jag blev ledsen över att en läsare tycktes ha missat hela poängen med min bok. Dessutom var skribenten bakom bloggen själv kvinna. Det gjorde knappast saken mindre sorglig.

Inlägget är ett exempel på hur förvirrande det ofta blir i situationer som handlar om kön. När jag berättade för några vänner förstod de inte vad jag menade när jag sa att jag blivit ledsen - att få höra att man är söt och arg, hur skulle det kunna vara något annat än en komplimang?

Det är bara att konstatera: frågan om könen är knivig. Gränserna är flytande och gråzonerna är många. Det gäller att, som jag skriver i min bok, ständigt fråga sig hur man bemöter kvinnor och män. Om man gör det på olika sätt, och i så fall varför.

En sak som var viktig för mig när jag arbetade med På spaning med Hedvig var att inte skriva läsaren på näsan. Jag utvecklade ett slags varningsdetektor - så fort mina ord tenderade att bli för tvärsäkra vässade jag pennan. Jag strök, skrev om, strök, skrev om. För att inte komma med några färdigförpackade sanningar, inte tala om för läsaren vad som är rätt eller fel. Mitt skrivande handlar om inbjuda till verkliga samtal och diskussioner, i en värld som alltför ofta erbjuder alldeles för snabba svar.

Förra tisdagen damp det ner ett sms från förlaget i min telefon.
Du är recenserad i SvD idag, stod det.

Jag var i Malmö och satt och drack morgonkaffe i sängen och satte nästan den varma drycken i halsen. Va? Min bok? Recenserad i SvD?! Jag ringde mamma och ropade några lyckliga svordomar och sedan bad jag henne läsa recensionen. För att vara på den säkra sidan, liksom. Mamma läste, tyst i luren, medan mitt nattlinne klibbade fast under armarna.

− Ja du, Hedvig, sa mamma. Den här recensionen ska du absolut läsa!

Så jag sprang ut i pyjamas och köpte tidningen i kiosk och bläddrade i kulturdelen så att sidorna knycklade sig. Och där, i en kiosk i Malmö som luktade smuggeltobak, läste jag en alldeles rykande fin recension där det bland annat stod så här:

Kan man vara en god feminist och ändå raka benen? Frågan kan tyckas vara naiv, men det är just denna osäkerhet och öppenhet som är bokens verkliga styrka. Istället för att komma med en mängd tvärsäkra påståenden inbjuder texten till en fortsatt givande diskussion.

Vilken lycka. Ett finare omdöme än så kunde jag aldrig ha tänkt mig.

Och jag antar att det bara är att konstatera: mina läsare läser på olika sätt. Och ger också olika slags omdömen.

Hedvig Ljungar, aktuell med På spaning med Hedvig

Jag är så nöjd och glad över gårdagens boksläpp av "Messet från Simona". Vi höll till på Alva kultur vid Norrlands universitetssjukhus. Trots att det var mitt i veckan, -20 grader ute och lunchtid, hade cirka 75 personer gjort sig omaket att komma dit och lyssna! Men då hade jag ju också fantastiska Sanna Nordlund som stöttade mig med skönsång. Hon hade fått stränga order om att spela Eric Claptons "Tears in heaven" EFTER att jag pratat - annars hade jag fått prata med en stor klump i halsen. Speciellt eftersom ämnet i boken är rätt allvarligt: människohandel, eller trafficking som det också kallas.

Visste ni att 1,2 miljoner barn varje år råkar ut för människohandel? Att det är den tredje största brottsliga verksamheten efter narkotika och vapen? Och att det är här i I-länderna som man tjänar pengar på det? (källa. Unicef) Så bakgrunden till boken är allvarlig, men innehållet är mer skrivet som en spännande thriller för unga. Och jag sålde slut på alla böcker jag hade med. Otroligt! Tack alla som gjorde denna dag oförglömlig. Tack speciellt till Alva kultur som dukat upp så fint med snittar och bubbel för minglet efteråt.

Eva Salqvist